Hur ska allemansrätten kommuniceras?

Naturvårdsverket har redovisat regeringsuppdraget att ta fram en långsiktig strategi för att kommunicera ”vad man får och inte får göra med stöd av allemansrätten”. Om det har jag  skrivit  i nr 1/2017 av Fritid & Park i Sverige.  Jag tycker att uppdraget är  otydligt formulerat. Eftersom  innehållet i allemansrätten inte finns beskrivet kan den inte ge stöd för vad man får och inte får göra. Stöd för vad man inte får göra finn i omgivande lagar. Det hade varit bättre med ett  uppdrag om hur allemansrätten ska kommuniceras i ett vidare perspektiv. Nu handlar det mest om olika sätt at informera om vad som gäller, och vilka organisationer som ska få medel för att ta fram  information om allemansrätten.  Risk finns att informationen blir spretig och mer förvirrande än klargörande. Den strategi som togs fram på Naturvårdsverket under 1990-talet var tydlig med att Naturvårdsverket ansvarade för innehållet i  informationen, som togs fram i samråd med berörda myndigheter och organisationer. Men med Naturvårdsverket som avsändare.

Allemansrätt för lst Blekinge

I april hade jag en heldagsutbildning om allemansrätten på uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge  län. Länsstyrelserna har ju i regleringsbrevet fått i uppdrag att samordna och leda det regionala arbetet med att förverkliga  friluftspolitiken där allemansrätten utgör grunden. Det kräver inte bara  god kunskap om allemansrättens tolkning och om de lagar som omger den. Det kräver också en fördjupad förståelse för allemansrättens förutsättningar, inte minst av hur den påverkas av samhällsutvecklingen. Ska man försvara allemansrätten måste man också känna till hoten mot den. En viss frustration kunde märkas över oklarheterna om vad som gäller för skyltning i naturen.

 

Allemansrätt för klättrare

Underlag skyltstandard

Den s.k. Friluftsstandarden från 1970 om skyltning för sport, friluftsliv och turism upphävdes 2004 eftersom ingen myndighet sett till att upprätthålla den. 2005 fick jag i uppdrag av naturvårdsverket  att förbereda ett återupplivande och utvecklande av den 35 år gamlas standarden för anpassning till 2000-talet. Tillfället  kunde inte varit bättre;  kunskapen om standarden var dålig och utvecklingen av friluftliv och naturturism hade inte kommit igång på allvar. Då fastnade projektet på naturvårdsverket. Efter sex års handläggande beslutade naturvårdsverket 2012 att inte återuppta arbetet med standarden. Nu finns inga rekommendationer för skyltning för sport, friluftsliv och turism, utom till viss del för lagskyddad natur. Sport, friluftsliv och turism är alltmer gränsöverskridande där en nationell samordnad och konsekvent skyltstandard är en självklarhet, och har stor betydelse för tillgänglighet, säkerhet och rättssäkerhet. Sedan 2012 arbetar jag på att försöka finansiera fortsättningen på det arbete jag påbörjade 2005: Underlag för rekommendationer för skyltning för sport, friluftsliv och turism anpassade för nutid och framtid – inte för 1960-talet.

Allemansrättsvandring på Björkö

Förra sommaren ledde jag en  promenerande  föreläsning om allemansrätten ute i naturen.  Det  var Björkö-Arholma hembygdsförening som inbjöd till en vandring i folkbildningens tecken. Mycket prat och diskussioner blev det om tomt och hemfrid, stängsel och skyltar, strandskydd och vattenskotrar, enskilda vägar och ridning, tältning och eldning och mycket mer. Inspirerande och kul.

Allemansrätt för Rotary

Förra året hade jag en bildlös föreläsning för Sollentuna Rotaryklubb om allemansrättens bakgrund och ursprung. Vad är allemansrätten och vad är den inte? Och varför finns den? Om man förstår det behöver man inte fundera så mycket på frågorna om vad man får och inte får göra.

Allemansrätt och strandskydd

I samband med den nya strandskyddslagen arrangerade Miljödepartementet och SKL tio strandskyddskonferenser runt om i landet. Jag medverkade med föreläsningar om allemansrätten, särskilt med koppling till stränderna. Min bok Allt om allemansrätten ingick som konferensdokumentation.

 

Allemansrätt i kommunal juridik

Vid två tillfällen har jag föreläst om allemansrätten på SKL:s konferenser om kommunal juridik. Även om allemansrätten inte är någon lag så begränsas den ju av en mängd lagar. Men gränserna är oskarpa  och mycket är oklart om hur ett växande friluftsliv ska hanteras så att inte värdet av allemansrätten urholkas. Det ställer stora krav på planering och förvaltning, inte minst av det tätortsnära friluftslivet.

Seminarium Klarälvdalens folkhögskola

Förra hösten arrangerade Klarälvdalens folkhögskola seminariet ”Naturturism ur ett miljöperspektiv”.  Jag  föreläste på temat Allemansrätt i förändring. Hur ska vi handskas med en allemansrätt som bygger på 1940-talets friluftliv och turism? För att förstå det måste man våga titta i backspegeln. Det var ett intressant seminarium med många givande föreläsningar och diskussioner. Det är inspirerande att träffa alla unga entusiaster som ska ut på olika håll och sätta sprutt på friluftslivet och turismen med nya krafter och friska tankar. Men det var något som saknades, tyckte alla: medverkan från de myndigheter som har ansvaret för att utveckla turismen och det framtida friluftslivet. Men Konsumentverket var i alla fall med och informerade om ansvar och produktsäkerhet. Den alltmer äventyrsinriktade turismen är ju inte helt ofarlig.

Dialog om allemansrätt i Mjällådalen

Dialog Mjällådalen är ett EU-finansierat Leaderprojekt för undersöka möjligheterna att kombinera  unika naturvärden, markägarintressen, friluftsliv och småskalig besöksnäring i Mjällådalen, Timrå kommun. Syftet är att åstadkomma en dialog mellan motstående intressen och att öka förståelsen för de olika aktörernas synsätt för ett långsiktigt hållbart nyttjande av Mjällådalen. En viktig del i detta är en fördjupad kunskap om allemansrätten och  förståelse för de värden den i olika avseenden  representerar.  Jag var inbjuden till Timrå för att tala om  den saken. Där var många markägare och skogliga företrädare, men färre företrädare för friluftsliv och turistnäring. Synd, då blev det inte så mycket debatt som tanken var. Å andra sidan viktigt att markägarna får ta plats och komma tals. Det är ju ändå de som ”tillhandahåller” den allemansrättsligt tillgängliga naturen. Vanligare är annars att allemansrätten ses ur nyttjarnas perspektiv, ibland som en allmänhetens ”rättighet”.