Hur ska allemansrätten kommuniceras?

Naturvårdsverket har redovisat regeringsuppdraget att ta fram en långsiktig strategi för att kommunicera ”vad man får och inte får göra med stöd av allemansrätten”. Om det har jag  skrivit  i nr 1/2017 av Fritid & Park i Sverige.  Jag tycker att uppdraget är  otydligt formulerat. Eftersom  innehållet i allemansrätten inte finns beskrivet kan den inte ge stöd för vad man får och inte får göra. Stöd för vad man inte får göra finn i omgivande lagar. Det hade varit bättre med ett  uppdrag om hur allemansrätten ska kommuniceras i ett vidare perspektiv. Nu handlar det mest om olika sätt at informera om vad som gäller, och vilka organisationer som ska få medel för att ta fram  information om allemansrätten.  Risk finns att informationen blir spretig och mer förvirrande än klargörande. Den strategi som togs fram på Naturvårdsverket under 1990-talet var tydlig med att Naturvårdsverket ansvarade för innehållet i  informationen, som togs fram i samråd med berörda myndigheter och organisationer. Men med Naturvårdsverket som avsändare.

Tankar från Tankesmedja

I senaste numret av Fritid & Park i Sverige (3/2014) har jag skrivit nernågra tankar  från Naturvårdsverkets Tankesmedja årgång 2014. Budskapen från Naturvårdsverket handlade mycket om arbetet med att nå framtida mätbara mål för friluftslivet med rapporteringar och uppföljning. Viktigt i det arbetet är samordning och sektorsansvar, d.v.s. att även andra myndigheter tar ansvar för friluftslivet. Det efterlyste Naturvårdsverket redan för 30 år sedan, bra att det nu kommit igång. Kanske skulle en titt backspegeln underlätta arbetet mot framtida mål? Och lite mer möda skulle kanske läggas på att möta dagens utmaningar till gagn för framtiden.

Kommunicera mer än informera

 I Fritid & Park nr. 1/2014 har jag skrivit om att kommunicera. Ofta används ordet kommunicera i stället för informera. Men kommunicera har en vidare betydelse. Allt vi gör förmedlar budskap och sänder ut signaler.  Att kommunicera ställer stora krav på strategi, samordning och konsekvens. Särskilt viktigt är det om man vill åstadkomma förändringar i vanor och attityder när det gäller övergipande samhällsmål som klimat och folkhälsa. Budskap och uppmaningar från samhällets sida som inte återspeglas i den verklighet som möter människorna är förödande för trovärdigheten. Den som tar klimatansvar och väljer cykeln måste mötas av en välkomnade miljö som  stärker valet och signalerar att budskapet är allvarlig menat. Samma sak för den som tar sig i kragen och ger sig ut på motionsspår och i friluftsområden för att motionera. Men fortfarande möter jag i Storstockholms cykelvägnät och i friluftsområden allvarliga brister som inte åtgärdats på decennier och signalerar okunskap och ”låt-gå politik”.

Excellent allemansrätt

Stora Ensos magasin Excellent nr. 2/2013 innehöll ett stort avsnitt om Allemansrätten med olika inslag. Avsnittet inleddes med utdrag ur min bok Allt om allemansrätten.

Skylthaveri drabbar turismen!

I nr 3/2013 av facktidningen Turism&Resor har jag skrivit en artikel om konsekvenserna av att Naturvårdsverket släppt ansvaret för skyltning för friluftsliv och turism. Ett område där Naturvårdsverket en gång i tiden var föregångare internationellt sett med en nationell standard för skyltning för sport, turism och friluftsliv. Samtidigt som vi fått en proposition om framtidens friluftsliv och det talas om tillgänglighet för friluftslivet som aldrig förr, har man i det här avseendet tagit ett kliv 40 år tillbaka i tiden. Men det är inte bara inom Naturvårdsverkets ansvarsområde som skyltningen för turism har havererat. Skyltningen för turism har havererat även inom Trafikverkets ansvarsområde, vilket framgår av två färska forskningsrapporter från VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Rapporterna redovisades i nr 2 av tidningen VTI-aktuellt som kom ut bara någon vecka efter artikel i Turism&Resor. Det här visar också på stora brister i det samordningsansvar för friluftsliv och turism som Naturvårdsverket och turistmyndigheten Tillväxtverket har ålagts av regeringen.

Informationshaveri för framtidens friluftsliv

Naturvårdsverket var föregångare när man 1969 tog initiativ till en svensk standard för skyltning, märkning och vägvisning för sport och friluftsliv. En nationellt samordnad, enhetlig och konsekvent skyltning för friluftsliv och naturvård var nödvändig för att möta utvecklingen med bl.a. primära rekreationsområden och utbyggnaden av friluftslivet med stöd av anläggnings- och föreningsbidrag från Naturvårdsverket. Genom omorganisationer och andra turer tappade Naturvårdsverket greppet om standarden som upphävdes 2004. Naturvårdsverket som då återfått friluftansvaret satte igång med arbetet att återinföra standarden, men tappade greppet igen. Nu när vi är på väg mot framtidens friluftsliv hade standarden behövts mer än någonsin. Då beslutar Naturvårdsverket att inte återuppta arbetet med att återinföra standarden. Nu vet ingen vad som gäller, eller rättare sagt; ingenting gäller. Skylta som ni vill! Om detta har jag skrivit i Fritid och Park nr. 1 2013 under rubriken Sverige har tagit ner skylten.

Ingen allemansrätt i skidspår

Högsta förvaltningsdomstolen har i sin dom slagit fast att det inte finns något hinder för Mora kommun att ta ut avgift för åkning i skidspåren i anslutning till Mora skidstadion. Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms län Birgitta Rydberg skrev i DN-Debatt i december om domen som ett hot mot allemansrätten. Men spåravgifter är inget hot mot allemansrätten. Däremot kan de vara ett hinder i folkhälsoarbetet. Om allemansrätten i preparerade skidspår har jag skrivit i tidningen Fritid och Park i Sverige. nr. 1/2013.

Fler skylthaverier

I de båda facktidningarna Turism&Resor Hit&Dit och Fritid&Park skrev jag under hösten om de märkliga turerna  kring s.k. olaga skyltar i samband med miljöbalkens införande 1999. En av Naturvårdslagens viktigaste  paragrafer om s.k. olaga skyltar  för att värna om allemansrätten degraderades till en särskild lag om gaturenhållning och skyltar, och blev i stället ett hot mot allemansrätten. Efter tolv år har Naturvårdsverket nu på regeringens direktiv föreslagit förändringar. Men det finns fler skylthaverier där myndigheterna tagit lång tid på sig att reagera. Jag skriver om det i nr.6 av tidningen Fritid & Park.

Dålig koll på olaga skyltar

På regeringens uppdrag har Naturvårdsverket gjort utredningen Tillträde förbjudet om 5§ i Lag om gaturenhållning och skyltning. Där hamnade reglerna från naturvårdslagen om förbud mot skyltar av typen Ej tillträde, Privat mark och liknande i samband med miljöbalksutredningen 1999. Men lagtexten ändrades så allemansrätten försvagades utan att någon upptäckte det. Jag upptäckte det när jag skrev min förra bok om allemansrätten och skrev också om det i boken. Eftersom inget hände skrev jag om det även i min senaste bok. Nu har jag skrivit om det i septembernumret av Fritid & Park i Sverige med anledning av Naturvårdsverkets utredning Tillträde förbjudet. Att det tog 12 år innan regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att rätta till  misstaget är illa. Under den tiden har man utan risk för efterräkningar kunnat hålla folk borta från allemansrätten med hotfulla skyltar.

Laglapsus hotar allemansrätten

I nr. 4/2012 av facktidningen Turism&Resor har jag skrivit om  de märkliga turerna kring lagreglerna om s.k. olaga skyltar som Privat område, Tillträde förbjudet och liknande som avhåller eller skrämmer bort folk från områden där allemansrätten gäller. Reglerna var tämligen klara i naturvårdslagen, men när de 1999 skulle föras över till den nya miljöbalken kom en olycklig formulering med i lagtexten, uppenbarligen av misstag. Allemansrätten försvagades kraftigt utan att någon verkade veta om det. Jag informerade tidig bl.a. Naturvårdsverket om detta och har skrivit om det i olika sammanhang och tagit upp det på kurser och föreläsningar. Nu 12 år senare har Naturvårdsverket på regeringens uppdrag utrett frågan, och föreslagit att lagtexten ändras till den betydelse som avsågs i Naturvårdlagen. Hur kan ett misstag i en lagtext av avgörande betydelse för allemansrätten passera igenom hela lagstiftningsprocessen utan att någon upptäcker det? Och varför har det tagit 12 år att åtgärda?